Vad gör man inte för ett grisöra

Var är alla ekorrar?

Hej Tooti!

 

Det var kul att få brev från dig. Matte säger att jag ska få ett rökt grisöra när jag skrivit till dig.

 .

Så här ser mina prioriteringar ut.

 .

Först kommer ost. Har du testat det? Det finns massor av sorter och alla är goda.

. 

Sen kommer matte. Hennes fötter är skönast att sova vid och hon är så sällan hemma så jag hinner sakna henne mycket.
.
Därefter kommer hussarna och prinskorv på samma plats.

.

Sen kommer alla hundar i hela världen utom en liten vit som jag låtsas att jag inte ser när vi möts.

 .

Sen kommer alla andra människor i hela världen, speciellt de som tittar på mig och säger att jag är en fin hund när jag går på promenad.

 .

Att vara i stugan och att jaga saker kommer också på samma plats. Jag lyckas nästan aldrig komma ifatt det jag jagar. En gång var det en sork som inte kom undan. Har du jagat sork någon gång? Vad gör man när man kommit ikapp? Jag tittade på den och slickade mig lite om nosen, men det kändes som om jag skulle gjort något mer.

 .

En gång kom jag också nästan ikapp den nya grannkatten. Hon hoppade upp i sin mattes knä och fräste åt mig fast jag bara satte mig ner och kände mig förvirrad. Var inte det taskigt? Du som är katt, skull du göra så?

 .

I stugan får jag gå lös hela tiden. Ibland går jag på egna små utflykter där, utan matte eller hussarna, men inte så ofta.

 .

Det jag hatar mest är mattes och husses bil. När jag förstår att vi ska åka i den försöker  jag gömma mig. Ofta kräks jag i den för att de ska förstå att vi inte ska åka bil, men de bara svär lite och fortsätter med bilåkandet. En liten hämnd är ändå att jag vägrar hoppa in i skuffen. Det roar mig mycket när jag är blöt och lerig och de får lyfta in mina 30 kilo.

.

Roligast lek är dragkamp. Ibland låter jag matte vinna så att hon inte ska tröttna. Kurragömma är också kul. Men jag letar bara rätt på matte om hon ger mig godis.

. 

Hej då

 

Kajsa, hund.

Aldrig att jag hoppar in i den bilen

Snart är vi vid resans slut

Småtroll kommer i hamn

Fantastiskt att du nu är rökfri. Jag beundrar dig och känner mig på något sätt stolt över dig. Själv har jag en bit kvar, men har satt upp ett oemotståndligt mål, så jag är nog också där snart.

Låt mig avsluta äktenskapsdiskussionen med att säga att; bröllop är underbara, och jag hoppas att jag får komma på fler bröllop i mitt liv, äktenskap är viktigt för vissa och oviktigt för andra och jag tycker alla ska följa sina egna ideal och må alla som lever ihop göra sitt bästa och, som du och din fru, prata sig igenom livets stötestenar.

Ja, nu är det snart dags att avsluta vårt offentliga samtal. Inte blev det som vi tänkte. Eller som jag tänkte. Jag trodde nog det skulle bli brev om böcker vi läst, utställningar vi sett, filmer och dagsaktuella händelser. Men livet kom emellan.

Vilket perfekt år vi valde. Ett år som varit helt omvälvande för dig. Du blev sjuk – och frisk. Du träffade ditt livs kärlek – och gifte dig med henne. Ni tvingades stundtals leva åtskilda – men fick också chansen att bo tillsammans i fantastiska Jerusalem. Och, du har slutat röka.

Mitt år har inte varit lika omvälvande, jag har (fan också) större delen av mitt liv bakom mig, men det har varit ett stort år för mig också. Under kulturochvelour-tiden har jag hunnit med tre resor till Jerusalem och Västbanken. Jag har lämnat min åldersångest bakom mig. Insett och accepterat att man ofrånkomligen åldras, men att man inte behöver bli gammal bara för att man blir äldre. Och till sist så har själva bloggen varit både ett stort glädjeämne och en utmaning för mig. Att skriva något som vem som helst kan läsa. Läskigt men kul.

Så, gör du några listor på allt vi är oense om. Själv tänker jag fundera på vad som varit roligast. Kanske sammanfaller resultaten.

Kram
Kerstin

Tingshus eller kyrka – spelar det någon roll?

Hej!

Ja, jag tror ju inte på gud. Jag har till och med svårt att förstå hur man kan tro på gud. Så nu blev jag ganska ställd.

Menar du att mitt äktenskap, inlett med en jurist på tio minuter i ett tingshus är mindre värt än ditt med en präst i en kyrka?

Och menar du att den som före bröllopet misshandlat sin partner slutar med det om man gifter sig i kyrkan? Eller att det är mindre risk att bli illa behandlad efter en kyrklig vigsel än efter en borgerlig vigsel eller om man lever ihop utan minsta lilla ring?

Även om jag inte tror på gud tror jag på etiken och kärleksbudkapen i de stora religionerna och jag tror på människan. Jag tror på vår förmåga att veta vad som är rätt, och att så långt vi förmår försöka göra det som är rätt. Jag vet också att vi inte alltid lyckas, men att vi tar nya tag och försöker igen och igen. Jag vet att jag försöker så gott jag kan att göra det som är riktigt även om jag inte har en gudstro.

Jag satt nyss på trappan och pratade med en ung man på besök hos grannen. Han skulle ha trivts hos din frisör. Obegripligt att det finns 25-åringar med åsikter som borde dött ut för hundra år sedan. Själv skulle jag nog bara bli arg eller beklämd och inte hitta ett ord att säga. Hur ska man nå igenom detta kompakta mörker?

Kanske skulle du kunna berätta om din starka kärlek till din fru och din vetskap om att ni alltid kommer att ha ett fantastiskt liv tillsammans för din frisör. Om han var det minsta mottaglig skulle du nog kunna så små frön, men att träffa dig några gånger om året väger lätt jämfört med hans dagliga miljö.

Nä, du borde träffa min frissa. Jag är som vanligt lättsinnig och mest intresserad av att roa mig, och att gå till henne är ett rent nöje. Även en tretimmarssejour med henne är som att gå ut och fika med en kompis. Samtalet rör sig mellan högt och lågt, viktigt och oviktigt och avstannar aldrig. Vi tycker inte lika, men har en stor respekt för varandras åsikter. Om alla frisörer var sådana skulle massor av terapeuter bli arbetslöa.

Kramar

Kerstin

PS. Vita väggar, det visste jag!

Från Öfvergård till Waldner

Jag är ledsen att jag skriver så illa att du tror att jag anser att ni inte vet något om hur det är att vara gifta. Tvärtom menar jag att det inte är annorlunda än att leva tillsammans utan att vara registrerade hos skattemyndigheten. Du och din fru är som gjorda för varandra, men det vore ni även om ni inte gifte er.

Att det kommer att gå ännu bättre nästa gång ni målar en vägg beror inte på att ni gift er under tiden, utan att ni lärde er något. Både om att måla väggar, om er själva och om varandra.

Nej, äktenskapet är en civilrättslig historia som är praktisk men inte viktigt förrän man skiljer sig. Eller i alla fall inte innan man får barn.

I ditt förra brev skrev du att “Jag har läst att skilsmässostatistiken är katastrofal i Sverige”. Jag antar att du menar att skilsmässorna är katastrofalt många.

Jag tycker också att skilsmässostatistiken är, inte katastrofal men, illavarslande men från motsatt perspektiv.

Jag tror att alldeles för många stannar i äktenskap som sliter, tär och förstör. För många stannar hos någon som misshandlar dem psykiskt eller fysiskt. För många stannar hos den som krymper dem som människor. För många stannar i urusla relationer “för barnens skull”. Precis som om inte barn skulle ha det bättre med en glad mamma och pappa på var sitt håll än med två olyckliga föräldrar under samma tak. Och en hel massa människor fortsätter i sina dåliga relationer av rädsla för det okända eller för att det är billigare med en hyra än två.  Men jag har aldrig i min omgivning träffat några som skilt sig lättvindigt.

Sen är det väl ren matematik att fler skiljer sig när fler gifter sig.

常青树 Chang Qing Shu – Det evigt gröna trädet

Dessutom är jag förbannat trött på TV. Jag tittade på TV i veckan för första gången den här sommaren och alla dessa nakna och halvnakna kockar, inredningsprogram och öde-ö-såpor kan slänga sig i väggen. Dokumentären om hur svenska pingislandslaget slog kineserna med 5-0 i VM-finalen 1989 hade allt. Dramatik, sorg, glädje, hjältar och en massa pedagogik om att inte lämna bordet och vikten av att ha topspinn i backhand – eller hur det nu var. Men det var nog det enda värt att se på TV denna sommar.

Och nu undrar jag bara: vilken färg målade ni väggarna i?

Kram

Kerstin

Inte ett Hollywoodslut utan en lycklig början

Kära Tobias!

Du grät inte på ditt bröllop, men det gjorde jag.

Det började direkt. Den här, allt vanligare tror jag, seden att bruden ska ledas in av sin far och överlämnas till brudgummen symboliserar något jag inte känner mig bekväm med. Så, när inte bara bruden eskorterades av sin pappa utan också brudgummen av sin mamma kom tårarna. Det var en både vacker, rörande och smått genialisk lösning.

Sen smågrät jag då och då under hela vigseln. Och jag som förstås glömt näsdukar och måste tigga till mig i bänkraderna.

Mest rörd blev jag ändå under brudvalsen. Ni var oerhört vackra och romantiska.

Men att jag skulle kunna sia om vad som väntar nu? Nä det går inte. Alla vi som tror att vi velat se uppföljaren till din favoritfilm, och se Hugh Grant och Julia Roberts ta hand om sin fina lilla bebis tror fel. Den filmen när föräldrarna vankar runt med ett barn som inte vill sova, själva sover i skift och tittar på den andre och tänker: “Sen, i ett annat liv, när jag fått sova åtta timmar, då ska jag ägna mig åt dig”, den filmen blir skittråkig. Men det livet kan vara underbart. Eller TV-serien Vänner. När alla stadgat sig finns det inget mer att säga – på TV – men desto mer i verkligheten.

Du vet precis hur det är att leva med en annan människa. Om man har ring på fingret (eller, just jag ska väl säga, om man är gift) eller inte spelar ingen roll.

Jag var ung i en tid då det inte alls var viktigt att gifta sig. När jag gifte mig hade jag aldrig varit på ett bröllop och sedan fick jag vänta 29 år på att få komma på nästa.

När A friade (eller snarare kom med ett förslag) var det mig så främmande med giftermål att jag svarade “Va! Varför det?”

Sen vigde vi oss i tingshuset i Sveg med bara två vittnen. Nästan inga visste om att vi skull gifta oss, och vi förbjöd de som visste att göra någon affär av det. Jag hade ny klänning, mascara på ögonfransarna men hade glömt fixa tid hos frissan Det enda vi behövde säga var “ja”, men jag lyckades ändå säga mitt enda ord på fel ställe. Otroligt korkat.

Lunch med vittnen, god mat och gott vin skulle avnjutas på Svegs (bästa) krog, Men se vin serverades inte vid denna tidiga timme så vi skålade i lättöl.

Jag minns ändå mitt bröllop med glädje. Bröllopsresan gick till en fantastisk fjällstuga där vi åkte skidor på alla ledder i strålandes solsken några dagar.

Inte vet jag vad som väntar er på livets väg, men jag tycker mig skymta en liten hund.

Nej inte vet jag vad som väntar er, men att ni blir lyckliga tillsammans vet jag. (Och att peripetin inte kommer att följas av anagnorisis.) Att ni kommer att upptäcka att tryggheten i en lång relation, där man känner varandra utan och innan, kan vara precis lika fantastisk som nyförälskelse. Att ljusa och mörka dagar och nätter blandas i en lång, lång rad och att man ibland behöver de mörka för att inte ta de ljusa för givna.

Inte ens några goda råd har jag att komma med. Jag är världssämst på goda råd. Men vänta bara tills ni får barn. Då kommer jag inte att kunna hålla mig. Då ska jag strö goda råd över er.

Många kramar till herr och fru Mossop
Kerstin

Lite mer om Dandanat

Kulturcentret i Betlehem

Hej Tobias!

Det blev lite kort senast från Dandanat, musikfestivalen i Betlehem. Allt krånglade. Antingen hade jag inget nät. Eller så hade jag dåligt nät. Sen fick jag virus i datorn. Så därför får du höra lite mer om det som just nu är mina starkaste minnen.

Du vet hur mycket jag tycker om promenaden genom gamla Jerusalem från Damaskusporten till Jaffaporten. Hur jag känner att jag verkligen hamnat i mellanöstern varje gång jag går där. Blandningen av krimskrams, caféer, slaktare, kryddförsäljare, barberare…och tanterna som säljer myntablad sittande på huk på gatan. Att göra den promenaden med ett gäng personer som aldrig tidigare gjort den är häftigt.

Häftigt också att se reaktionerna hos dem som passerade apartheidmuren mellan Israel och Västbanken genom Checkpoint 300 för första gången. Du vet att det är en baggis att komma in på Västbanken jämfört med att ta sig ut men alla mina medresenärer var både förskräckta och tagna av galler och taggtråd, grindar och beväpnade soldater.

Sen så var det ”vår” fantastiska gata i Betlehem. Många gånger varje dag gick jag den några hundra meter långa sträckan mellan hotellet och kulturcentret där vi höll till längs en sådan där vanlig palestinsk gata. En redan från början ganska smal gata kantad av affärer. Lite smalare blev gatan av alla handlare som ställt ut sina varor. Ännu smalare av de alltid förekommande tanterna med myntablad och frukt sittande utanför butikernas varor. På det myllret av människor som går i båda riktningarna, ofta stoppade av små grupper i ivriga samtal. Och på den lilla, smala remsa som finns kvar ska biltrafik och handkärror snigla sig fram. En sådan gata skulle jag vilja gå på varje dag resten av mitt liv.

Dessutom var det nätterna. Varma nätter när vi sjöng, spelade och dansade i hotellets lobby utan att någon verkade bli störd. Varma nätter då jag fick sitta med dessa unga män, för det var mest manliga musiker, och prata om manlig vänskap. Om hur mycket de betydde för varandra och hur de kunde tala om allt med varandra. Om hur de stöttade varandra i varje situation i livet. Jösses vad jag har fått hopp om framtiden.

Starkt var också att gå igenom flyktinglägret Deheiseh med mina hiphopare Prop Dylan. Att se vilka kungar de var hos pojkar och unga män i flyktinglägret. Att inse hur viktig hiphopen är för många av dem som har det svårt.

Sist, men inte minst den fantastiska gruppen Hawa Dafi från Golanhöjderna. Deras, och den svenska gruppen Ciceros, framträdande på själva festivalkvällen blev så älskat att publiken strömmade upp på scenen, sjöng med, hoppade, dansade och kramades (och orsakade att jag nu går omkring på Peace & Love på kryckor med en menisk på sniskan). Vi kunde inte sluta sjunga deras låt utan gick sjungande och skrålande genom natten tillbaka till hotellet och fortsatte sjunga den i flera dagar. Det här klippet från förmedlar något av stämningen. Du måste kolla.

Ja det här blir ett minne för livet.

Kramar

Kerstin

Dandanat

Hej Tobias!

Efter en sömnlös natt med fyra cigaretter följd av en uppesittarnatt fylld av sång, musik, arrak, cigaretter och Taybeh tänker då inte jag moralisera över rökning. Det finns tillfällen då ciggen är en hjälp och tröst, och därmed lämnar jag ämnet.

Jag är på musikfestivalen Dandanat i Betlehem vilket gör det här till ett kort inlägg. Varken tiden eller koncentrationen finns, men jag måste berätta lite ändå.

En natt hörde jag (kanske) samma katt och tupp som du och jag njöt av det.

Här är jag i en del av världen som jag älskar. Jag är omgiven av musik och fantastiska människor från tidig morgon till tidig morgon. Jag delar upplevelsen av Palestina med människor som aldrig varit här. Det är fantastiskt.

Fantastiskt är också att jag är en i gänget. Dessa unga begåvade män och kvinnor tycker inte det är ett dugg konstigt att jag är här med dem. Möjligen tycker de att jag är konstig som inte kan sjunga. Vilket jag lovat göra ikväll. det blir en ohygglig chock för dem.

Så nu måste jag ila bort till den fantastiska fest i hotellobbyn som pågår bakom mig. Fioler, gitarrer, sång, handklapp och, ser jag, en häftig dansbattle mella Gurra i Everfold och Emma å ena sidan och dansare i el Funon på den andra.

Hastiga kramar

Kerstin

Själv fick jag restskatt

Men fan också! Du är så trygg och säker att jag känner mig som ett tjurigt barn när det gäller det här med rökningen.

För två veckor sedan var de stora kvalen över för dig, men att det inte går lika lätt för mig får du ha förståelse för. Jag har säkert rökt dubbelt så många cigaretter som du, och jag har aldrig försökt sluta tidigare.

Försök att minnas hur det kändes alla de gånger du misslyckats och inse att jag inte skuldbelägger någon annan än mig själv.

Törs jag fortsätta ventilera mina tvivel och min vånda eller måste jag sätta upp en glättad fasad för att inte bli mästrad igen?

Det är väl för fan klart att min skattkarta ser likadan ut som din, men den prickade vägen till skatten är kanske annorlunda för mig.

Jag kämpar på, det är fortfarande inte lätt, men jag kämpar. Inhalatorn är nu kompletterad med en e-cigarett (sic) helt utan nikotin men som ger mig rökhosta.

Dessutom fick jag restskatt. För första gången någonsin.

Kram
Kerstin

Sveriges nationaldag

Kvinnor födda på 50-talet är uppfostrade till att vara blygsamma, aldrig nöjda med sig själva och att under inga som helst omständigheter kunna hantera ett sådant inlägg som ditt senaste. Alla mina impulser vill nu korrigera det du skrivit, dra fram mina dåliga sidor och dissa mig i största allmänhet, men så fan att jag gör det.

Nej, istället gläds jag åt och njuter av din bild av mig. Dessvärre kommer den nu att solkas – jag har förfallit.

Du och jag har haft några gräl här på bloggen och njutit av dem. Vi har grälat om bibliotek, om generationsskillnader och om konst och lika kul har det varit varje gång.

Men när det gäller Allen Carr och hans sluta röka-bok hettade det till på allvar. Du ogillade verkligen att jag inte riktigt kunde ta till mig honom. En del av hans idé går ut på att man ska bli av med sitt nikotinberoende, vilket förstås är helt rätt. Men efter två veckor (nästan) utan nikotin pallade jag inte längre. Jag har köpt en inhalator. Idiotiskt naturligtvis, och både du och Allen i hans himmel tycker säkert att jag är en urusel person.

Vi hade ett Peace & Love forum-mingel i Stockholm förra veckan, och jag insåg på ett tidigt stadium att det bara fanns två alternativ. Antingen köpa någon sorts cigarettsubstitut eller kliva upp på scenen, greppa mikrofonen och efterlysa rökare att snylta på. Kan inte tycka annat än att mitt val ändå var det minst dåliga. Minglet blev förresten utomordentligt trevligt.

Jag är ändå livrädd att mitt förfall ska bli ännu värre. Om några dagar åker jag till Mellanöstern igen och hur jag då ska klara av att inte röka vete sjutton?

Jag åker till Dandanat, en musikfestival i Betlehem, som road manager till Prop Dylan. I resehandlingarna står det resursperson men det låtsas jag inte om. Road manager låter mycket coolare.

Idag är det nationaldagen och jag har varit ute i stugan i den fantastiska svenska försommarnaturen. Jag har inte behövt föra någon annan strid än den med en hackspett som egentligen bara gjorde det den ska. Samtidigt tänkte jag på min vän imamen. Nästan varje gång vi träffas berättar han om hur han sitter och tittar på sin palestinska hemby på Google Earth men hur det nu inte finns annat att se än en israelisk militärflygplats. Säkert kommer vi under vår resa att få höra många berättelser om hur det är att inte längre ha ett hemland, att leva under ockupation eller att växa upp i flyktingläger i sin egen hembygd.

Nåväl, eftersom jag kommer att tillbringa mycket tid med din fästmö ger jag henne en kram från dig (om det inte är att strö salt i såren).

Varma hälsningar

Kerstin

PS Seriefigur! Hurra! Jag och Modesty!

Kära läsare, jag behöver din hjälp!

Jag har fått en del kommentarer på sista tiden. Kommentarer som går ut på att jag är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen.

 Så kära läsare, nu vill jag ha din hjälp.

 Om du orkar, tyck till om något av följande alternativ:

1.    Ja, du är elak, taskig, gnällig och grinig mot velourkillen och borde genast ändra attityd.

X.    Du är visserligen lite bitsk, men velourkillen är än värre. Han uttrycker sig subtilare, men läser man noga ser man att han är minst lika elak och behöver tas ner på jorden då och då.

 2.    Velourkillen är man och har alltså rätt att uttrycka en åsikt. Kulturtant, du är kvinna och måste därmed tänka på att hålla med, stryka medhårs, tindra med ögonen och se till att velourkillen är nöjd och glad.

Jag lovar inte att ändra mig för alltid om svaren (om jag får några) visar att du inte tycker att jag är snäll nog, men jag lovar att försöka skriva ett (till) vänligt inlägg. Märk väl att jag skrivit oerhört snällt om velourkillen en gång.

Tacksam för svar!

Kerstin