Kulturtanten och velourkillen säger hejdå

Tobias Mossop och Kerstin Årre tackar för sig efter jämnt ett år.

Tobias Mossop och Kerstin Årre tackar för sig efter jämnt ett år.

Efter tolv månaders sammandrabbningar i bloggform har kulturtanten Kerstin Årre och velourkillen Tobias Mossop beslutat sig för att avsluta sitt brevsamtal. I alla fall i offentlig form. Precis som det började emellan dem lär det med största sannolikhet fortsätta i en privat mejlväxling om stora och små saker i livet. Vi fick följa med bakom kulisserna på bloggen.

Vi träffar dem på Bok & Bibliotek i Göteborg, där de av olika anledningar stött ihop med varandra och (bland annat) tagit sig en vinfylla. Dagen efter sitter de i folkvimlet och försöker reda ut vad som har varit bra och mindre bra med att blogga.

– Som jag minns det var jag tvungen att tjata på dig för att du skulle börja blogga, säger Tobias. Ett halvår, minst.

– Historieförfalskning! säger Kerstin. Som jag minns det föreslog du att vi skulle blogga via tankeöverföring som inte fungerade och när du väl gett mig ett tydligare förslag fick jag pusha dig.

– Just ja. Det där är en av mina dåliga sidor att jag tror att saker blir verkliga bara för att jag tänkt dem. Jag minns också att jag hade svårt att få tiden till att sätta upp bloggplattformen och göra någon sorts design. Jag är tyvärr sådan: jag kan ha en bra idé och så tar det år innan jag tar mig för att genomföra den.

Varför ville ni göra det här?

Kerstin:

– För att det är så kul att brevväxla med Tobias, för att testa mina gränser och också för att jag hade någon liten förhoppning om att andra skulle bli roade av det vi skrev.

Tobias:

– Jag vet att jag är ganska rolig när jag skriver, och jag har skrivit offentligt i många år. Det jag visste var att ingen visste hur rolig Kerstin kan vara. Så egentligen är kultur- och velourbloggen min mission att lansera Kerstin Årre som den otroligt roliga och uppkäftiga skribent hon kan vara när hon är som bäst.

Under året de bloggat har de berört banala ämnen som exakta tidsangivelser när man rör sig mellan punkt A och punkt B, tunnelbanor och trattkantareller, och mer svåra ämnen som äktenskap, Mellanösternkonflikten och om att sluta röka. Ofta har de blivit väldigt osams och inte värjt för att svära åt varandra och kalla varandra elaka saker.

Man kan undra om de har varit osams på riktigt eller om det bara varit ett spel.

Kerstin:

– Självklart har känslorna svallat på riktigt. Tobias har visat otroligt insnöade sidor när det gäller konst, som att bara gilla Tove Jansson, bibliotek – gå dit genast och betala dina förseningsavgifter – och min ålder: ”Jamen det är fint att vara tant”.

– Det värsta med Kerstin – eller vadfan det bästa är det väl – är att hon hugger direkt, som en kobra. Hon låter mig aldrig komma undan med något. Värst var nog när hon startade ett drev emot mig på Facebook när jag raljerat över femtiotalister. Plötsligt hade jag blivit ovän med nästan alla generationer som finns och det var typ bara min fru som stod på min sida. Men det är bara kul ju. Vi ville ju att folk skulle engagera sig. Det är massor med folk som läser och vi blir jätteglada när folk kommenterar vad vi skriver. Tyvärr är det rätt få som verkar våga skriva. Men så där är det ju på alla bloggar. Men för att svara på frågan: ja, jag kan bli riktigt irriterad på henne och hon kan vara väldigt elak. Då brukar jag ge igen med samma mynt och säga saker som att skillnaden mellan oss är att jag är en sådan som skriver böckerna som sådana som hon (bibliotekarierna) sorterar.

– Då är man onekligen litegrann självgod, om man sprider sådana fördomar, inflikar Kerstin.

Vilket inlägg tycker du har varit bäst, Kerstin? Både ett sådant som Tobias skrivit och ett sådant du själv skrivit?

– Ett av Tobias inlägg som jag går tillbaka till då och då är Ett brev före lunchfalafeln. Det läser jag om när jag längtar till Palestina. Och det läser jag om när jag glömmer att längta.

– När det gäller mina egna inlägg är jag glad att jag fått chansen att berätta om Lotta Lundgren, Kristian Gidlund och Ig Nobelpriset.

– Sen njöt jag förstås av vårt konst- och generationsgräl.

Och Tobias då?

– Jag tycker att allt jag skriver är bra. Men lite extra nöjd är jag kanske över ett inlägg om män, som är alldeles lagom velourigt. Kerstins bästa är när hon läxar upp mig rejält och skriver om Monets trädgårdar. Då är hon så arg att hon glömmer bort den där valda sanningen om sig själv som hon går och drar på om att hon inte är så bra på att skriva.

Nästan på årsdagen avrundas nu Kulturtanten och velourkillen i bloggens form. Ett beslut de förklarar varit både enkelt och svårt för dem båda. Enkelt för att båda är så upptagna med engagemang i en massa andra saker, och svårt för att de båda tyckt så mycket om att skriva bloggen. På frågan om de kommer att komma tillbaka i någon form är de båda förtegna och sneglar på varandra.

– Det får vi se, säger Tobias. Vi kommer definitivt att fortsätta att tjöta på mejlen, och de gånger då vi har tid att träffas på riktigt. Men det är verkligen inte säkert att vi återupplivar den här bloggen. Men kvar får den ligga som ett digitalt avtryck, så att framtida generationer kan läsa vad en kulturtant och en velourkille kunde tänkas ha att samtala om 2011-2012.

– Jag tycker vi lovar att vi återupplivar bloggen när Tobias blir lika gammal som jag, säger Kerstin.

Och där lämnar vi dem. I myllret på Bok & Bibliotek, i slutet av september 2012.

Man kan nästan se framför sig hur de vinkar till sina läsare och tackar för att de fått ta lite plats i det digitala rummet en stund.

Kram alla!

Bild: Cecilia Willman Estéen

Annonser

Några sista ord från velourkillen

Häromdagen pratade jag med min mormor och hon är gammal i bemärkelsen gammal på riktigt men inte bibliskt gammal. Hon pratade om att hon en gång på tiden läst in språk via korrespondenskurs. Hon fick lära sig uttalet via fonetisk skrift, eller vad det nu heter, och hon sa att hon har skämts sedan dess (i sextio år) för sitt uttal. Jag utbrast: ”Men herregud, du är för gammal för att skämmas för något! Sluta skämmas, människa!” Men hon hörde inte på det örat, för hon hade redan börjat prata om något annat.

Sedan dess har jag funderat på det där om att skämmas för saker.

Finns det en tid för att skämmas för saker? Finns det en tid utmätt för hur länge man ska skämmas och är det sedan över? Det jag, på mitt vanliga självgoda vis, försökte säga till henne var ju att hennes tid är utmätt. Sluta skämmas, människa! Du är för gammal för att skämmas! Ta dig tid att vara gaggig! Ingen räknar med att du har alla hästar hemma! Och om du nu har gått och skämts för detta i sextio år måste det väl ändå vara ett bäst före-datum på detta?

Givetvis hade jag helt fel, men ändå rätt, beroende på hur man nu ser på saken.

I detta offentliga brevsamtal har vi nog båda, både du och jag Kerstin, haft anledning att skämmas för en och annan formulering eller åsikt.

Konstigt nog skäms jag inte. Det har aldrig hänt att jag skrivit något här som jag tyckt varit pinsamt.

Tvärtom är jag stolt över oss för varje tecken och blanksteg.

Vi har noga redovisat för varandra var vi står; redovisat när vi ändrat ståndpunkt, och redovisat när vi bytt åsikt igen.

Kanske är det så att det aldrig är tid att skämmas för något överhuvudtaget? Kanske är det så att dom som är tysta och inte vågar säga vad dom tycker (eller uttala något fonetiskt inkorrekt) borde skämmas? Kanske är det så enkelt som att jag kan kasta mig ut i det okända och vara mig själv precis hur mycket jag vill?

Att ställa sig på barrikaden och utropa sig till kulturtant och velourkille är i sig en bragd.

Att visa sig naken är en bragd.

När nu detta brevsamtal, i sin offentliga form, är inne på sista versen hoppas jag att vi har förklarat detta enda för världen: att det är viktigt att prata med varandra. Att det inte alls är helt dumt tänkt att provtänka. Att man får vara hur mycket tönt man vill.

Och att man aldrig behöver skämmas alls för någonting.

Ses i morgon! Då tar vi oss en vinfylla, tycker jag!

Kram!

Vad gör man inte för ett grisöra

Var är alla ekorrar?

Hej Tooti!
 
Det var kul att få brev från dig. Matte säger att jag ska få ett rökt grisöra när jag skrivit till dig.
 .
Så här ser mina prioriteringar ut.
 .
Först kommer ost. Har du testat det? Det finns massor av sorter och alla är goda.
Sen kommer matte. Hennes fötter är skönast att sova vid och hon är så sällan hemma så jag hinner sakna henne mycket.
.
Därefter kommer hussarna och prinskorv på samma plats.
.
Sen kommer alla hundar i hela världen utom en liten vit som jag låtsas att jag inte ser när vi möts.
 .
Sen kommer alla andra människor i hela världen, speciellt de som tittar på mig och säger att jag är en fin hund när jag går på promenad.
 .
Att vara i stugan och att jaga saker kommer också på samma plats. Jag lyckas nästan aldrig komma ifatt det jag jagar. En gång var det en sork som inte kom undan. Har du jagat sork någon gång? Vad gör man när man kommit ikapp? Jag tittade på den och slickade mig lite om nosen, men det kändes som om jag skulle gjort något mer.
 .
En gång kom jag också nästan ikapp den nya grannkatten. Hon hoppade upp i sin mattes knä och fräste åt mig fast jag bara satte mig ner och kände mig förvirrad. Var inte det taskigt? Du som är katt, skull du göra så?
 .
I stugan får jag gå lös hela tiden. Ibland går jag på egna små utflykter där, utan matte eller hussarna, men inte så ofta.
 .
Det jag hatar mest är mattes och husses bil. När jag förstår att vi ska åka i den försöker  jag gömma mig. Ofta kräks jag i den för att de ska förstå att vi inte ska åka bil, men de bara svär lite och fortsätter med bilåkandet. En liten hämnd är ändå att jag vägrar hoppa in i skuffen. Det roar mig mycket när jag är blöt och lerig och de får lyfta in mina 30 kilo.
.
Roligast lek är dragkamp. Ibland låter jag matte vinna så att hon inte ska tröttna. Kurragömma är också kul. Men jag letar bara rätt på matte om hon ger mig godis.
Hej då
 
Kajsa, hund.

Aldrig att jag hoppar in i den bilen

ETT BREV FRÅN KATTEN TOOTI TILL KAJSA (HUND)

Katten Tooti (i förgrunden) anropar hunden Kajsa. Är du där?

Katten Tooti (i förgrunden) anropar hunden Kajsa. Är du där?

Hej Kajsa!

Jag vet ingenting om hund men jag vet att du är hund så jag vill skriva till dig medan husse är upptagen med annat. En gång träffade jag hund och den var snäll. Ibland är det hund i Trapphuset och då springer jag ut i Hallen och morrar men den kommer aldrig in så det blir aldrig riktigt farligt.

Husse är det bästa som finns. Det bästa med husse är när han kommer hem och vi får mat och att han sedan ligger i Soffan. Då kryper jag upp och luktar i armhålan och på hakan och i näsan. Och så kommer Pelle med svansen och så matte.

Jag vaknar av att husse vaknar och så blir det mat i Köket. Sedan går matte till jobbet och husse ligger i sängen en stund. Sedan går husse upp och jag sitter och jamar på toalettlocket när husse duschar.

När husse går till jobbet sitter jag på pallen i Hallen och får en klapp och husse säger alltid: ”Nu tar du hand om huset medan jag är borta och så ses vi snart.” Och så får jag en puss på nosen och sedan går husse ut i Trapphuset.

På dagen ligger jag mest i sängen och sedan i soffan, beroende på var solljuset är.

Pelle med svansen är snäll och den andra katten. Pelle har en jättelång svans.

Om Pelle får bestämma är jag bäst. Först kommer jag. Sedan kommer matte. Sedan kommer husse. Sedan kommer svansen. Sedan kommer att göra saker med mig, som att busa, och sedan att göra saker ensam, som att sitta i ett fönster eller att promenera runt. Sedan kommer att äta torrfoder långsamt. Sedan kommer den goda maten med sås.

För mig kommer husse och sedan husse. Sedan husse igen och lite matte. Sedan Pelle med svansen och så mat, och så att sköta pälsen och att sova. Sedan husse igen.

Dammsugaren tycker jag inte alls om.

Det är viktigt att sköta sin päls.

Jag tycker jättemycket om att sova och att sköta min päls.

När husse kommer hem hör jag honom Utanför och i Trapphuset. Jag väntar alltid på husse i Hallen.

På kvällen är det viktigt att samla ihop flocken. Husse och matte sitter i soffan och vi katter kryper gärna under filtar eller ligger i en armhåla eller ett knäveck.

På natten vill jag ligga nära husse så då ligger jag i husses knäveck och så ligger Pelle med svansen intill. När husse motar bort oss ligger jag i mattes knäveck och så ligger Pelle intill. När matte motar bort oss ligger vi mellan husse och matte.

Jag tycker inte om att åka bil. När jag ska åka bil så måste jag sitta i en bur med Pelle. Då jamar jag hela tiden för att berätta hur tråkigt det är och Pelle jamar också. Och sen när vi kommer fram är allt bra men i bilen är det inte roligt alls.

Idag när jag satt i fönstret såg jag en fågel.

Tass och hej,

Tooti

Snart är vi vid resans slut

Småtroll kommer i hamn

Fantastiskt att du nu är rökfri. Jag beundrar dig och känner mig på något sätt stolt över dig. Själv har jag en bit kvar, men har satt upp ett oemotståndligt mål, så jag är nog också där snart.

Låt mig avsluta äktenskapsdiskussionen med att säga att; bröllop är underbara, och jag hoppas att jag får komma på fler bröllop i mitt liv, äktenskap är viktigt för vissa och oviktigt för andra och jag tycker alla ska följa sina egna ideal och må alla som lever ihop göra sitt bästa och, som du och din fru, prata sig igenom livets stötestenar.

Ja, nu är det snart dags att avsluta vårt offentliga samtal. Inte blev det som vi tänkte. Eller som jag tänkte. Jag trodde nog det skulle bli brev om böcker vi läst, utställningar vi sett, filmer och dagsaktuella händelser. Men livet kom emellan.

Vilket perfekt år vi valde. Ett år som varit helt omvälvande för dig. Du blev sjuk – och frisk. Du träffade ditt livs kärlek – och gifte dig med henne. Ni tvingades stundtals leva åtskilda – men fick också chansen att bo tillsammans i fantastiska Jerusalem. Och, du har slutat röka.

Mitt år har inte varit lika omvälvande, jag har (fan också) större delen av mitt liv bakom mig, men det har varit ett stort år för mig också. Under kulturochvelour-tiden har jag hunnit med tre resor till Jerusalem och Västbanken. Jag har lämnat min åldersångest bakom mig. Insett och accepterat att man ofrånkomligen åldras, men att man inte behöver bli gammal bara för att man blir äldre. Och till sist så har själva bloggen varit både ett stort glädjeämne och en utmaning för mig. Att skriva något som vem som helst kan läsa. Läskigt men kul.

Så, gör du några listor på allt vi är oense om. Själv tänker jag fundera på vad som varit roligast. Kanske sammanfaller resultaten.

Kram
Kerstin

Nej, nej och nej

Men är du inte klok? Jag har väl inte någonstans sagt att ditt äktenskap är mindre värt eller att man slutar misshandla folk för att man är troende. Jag reagerade på att du skrev att äktenskapet är ”en civilrättslig historia som är praktiskt men inte viktigt förrän man skiljer sig”. Det känns ganska MÖJLIGT att uppfatta en sådan mening som att du tar lite lätt på äktenskapet.

Så jag skrev mina högst personliga tankar om Gud. Tråkigt att du har så dåliga erfarenheter av Gud. Det har inte jag. Mitt liv skulle vara hemskt tomt om jag inte fick be när jag är förtvivlad och tacka för det jag fått när jag är lycklig.

Jag orkar inte bråka om detta längre. Det känns som om du missuppfattar mig med flit!

En annan sak: Det är dags att runda av detta offentliga brevsamtal så här efter ett år. Jag behöver lägga all min privata skrivtid på att skriva roman, bakom stängd dörr och ifred för omvärldens ögon. Jag tycker det skulle vara trevligt att avrunda precis på årsdagen, 28 september. Då befinner vi oss båda på bokmässan i Göteborg och kan skåla och säga tack och hej till läsarna. Är det en bra idé? Vad tycker du vi ska runda av med? Göra några listor på allt vi är oense om?

Kram,

Tobias

PS. Jag är nu helt rökfri, förresten.

Tingshus eller kyrka – spelar det någon roll?

Hej!

Ja, jag tror ju inte på gud. Jag har till och med svårt att förstå hur man kan tro på gud. Så nu blev jag ganska ställd.

Menar du att mitt äktenskap, inlett med en jurist på tio minuter i ett tingshus är mindre värt än ditt med en präst i en kyrka?

Och menar du att den som före bröllopet misshandlat sin partner slutar med det om man gifter sig i kyrkan? Eller att det är mindre risk att bli illa behandlad efter en kyrklig vigsel än efter en borgerlig vigsel eller om man lever ihop utan minsta lilla ring?

Även om jag inte tror på gud tror jag på etiken och kärleksbudkapen i de stora religionerna och jag tror på människan. Jag tror på vår förmåga att veta vad som är rätt, och att så långt vi förmår försöka göra det som är rätt. Jag vet också att vi inte alltid lyckas, men att vi tar nya tag och försöker igen och igen. Jag vet att jag försöker så gott jag kan att göra det som är riktigt även om jag inte har en gudstro.

Jag satt nyss på trappan och pratade med en ung man på besök hos grannen. Han skulle ha trivts hos din frisör. Obegripligt att det finns 25-åringar med åsikter som borde dött ut för hundra år sedan. Själv skulle jag nog bara bli arg eller beklämd och inte hitta ett ord att säga. Hur ska man nå igenom detta kompakta mörker?

Kanske skulle du kunna berätta om din starka kärlek till din fru och din vetskap om att ni alltid kommer att ha ett fantastiskt liv tillsammans för din frisör. Om han var det minsta mottaglig skulle du nog kunna så små frön, men att träffa dig några gånger om året väger lätt jämfört med hans dagliga miljö.

Nä, du borde träffa min frissa. Jag är som vanligt lättsinnig och mest intresserad av att roa mig, och att gå till henne är ett rent nöje. Även en tretimmarssejour med henne är som att gå ut och fika med en kompis. Samtalet rör sig mellan högt och lågt, viktigt och oviktigt och avstannar aldrig. Vi tycker inte lika, men har en stor respekt för varandras åsikter. Om alla frisörer var sådana skulle massor av terapeuter bli arbetslöa.

Kramar

Kerstin

PS. Vita väggar, det visste jag!