Tingshus eller kyrka – spelar det någon roll?

Hej!

Ja, jag tror ju inte på gud. Jag har till och med svårt att förstå hur man kan tro på gud. Så nu blev jag ganska ställd.

Menar du att mitt äktenskap, inlett med en jurist på tio minuter i ett tingshus är mindre värt än ditt med en präst i en kyrka?

Och menar du att den som före bröllopet misshandlat sin partner slutar med det om man gifter sig i kyrkan? Eller att det är mindre risk att bli illa behandlad efter en kyrklig vigsel än efter en borgerlig vigsel eller om man lever ihop utan minsta lilla ring?

Även om jag inte tror på gud tror jag på etiken och kärleksbudkapen i de stora religionerna och jag tror på människan. Jag tror på vår förmåga att veta vad som är rätt, och att så långt vi förmår försöka göra det som är rätt. Jag vet också att vi inte alltid lyckas, men att vi tar nya tag och försöker igen och igen. Jag vet att jag försöker så gott jag kan att göra det som är riktigt även om jag inte har en gudstro.

Jag satt nyss på trappan och pratade med en ung man på besök hos grannen. Han skulle ha trivts hos din frisör. Obegripligt att det finns 25-åringar med åsikter som borde dött ut för hundra år sedan. Själv skulle jag nog bara bli arg eller beklämd och inte hitta ett ord att säga. Hur ska man nå igenom detta kompakta mörker?

Kanske skulle du kunna berätta om din starka kärlek till din fru och din vetskap om att ni alltid kommer att ha ett fantastiskt liv tillsammans för din frisör. Om han var det minsta mottaglig skulle du nog kunna så små frön, men att träffa dig några gånger om året väger lätt jämfört med hans dagliga miljö.

Nä, du borde träffa min frissa. Jag är som vanligt lättsinnig och mest intresserad av att roa mig, och att gå till henne är ett rent nöje. Även en tretimmarssejour med henne är som att gå ut och fika med en kompis. Samtalet rör sig mellan högt och lågt, viktigt och oviktigt och avstannar aldrig. Vi tycker inte lika, men har en stor respekt för varandras åsikter. Om alla frisörer var sådana skulle massor av terapeuter bli arbetslöa.

Kramar

Kerstin

PS. Vita väggar, det visste jag!

Riv inte ut hela huset utan att fråga först

En dag kommer jag att göra färdigt taket på huset, jag lovar.

Hej Kerstin!

Okej, jag läser vad du skriver mellan raderna: vi vet ingenting om hur det är att vara gifta.

Anyways.

Vi gifte oss och före det gick vi i äktenskapsskola. Det borde alla göra som vill gifta sig: gå äktenskapsskola och såklart se minst fyra säsonger av ”Arga snickaren”.

Vi gick till ett par som varit gifta i tjugo år och har fyra barn. Det är helt omöjligt att inte vara ödmjuk vid ett sådant köksbord. Vi lyssnade, vi pratade, vi samtalade; mycket av det som sades bekräftade våra egna tankar och farhågor och det var en trygghet, men vi lärde oss också förstås mycket som vi inte hade tänkt på alls.

Som att vi alltid ska sätta varandra främst – inte barnen – för annars fungerar inte en familj. Om inte mamma och pappa fungerar så fungerar ju inget annat heller. Det är ju helt självklart, kan tyckas, men ingen av oss hade reflekterat över det förut. Hur många pappor och mammor hör man inte som snackar om att ”barnen alltid är främst”? När barnen väl är vuxna och flyttar ut måste ju vår kärlek få fortsätta? Då kan man ju inte sitta där och stirra över morgonkaffet på en fru som man knappt känner.

Ja, du ser hur jag stakat ut detta i teorin.

Jack Nicholson illustrerar det lite hemsk i filmen ”About Schmidt”, om en man som just gått i pension och börjar ifrågasätta vad han egentligen gjort av sitt liv: ”Vem är egentligen den här kvinnan som bor i mitt hus?”

Om slutscenen i ”Notting hill” illustrerar hur vackert allt börjar så hoppas jag verkligen inte att jag vaknar en morgon och vänder mig i sängen och undrar vem fan det är som ligger och snarkar intill mig. Jag vill alltid veta vem hon är. Och jag vill aldrig glömma att det bara är att fråga om jag undrar vad hon tänker på, i stället för att gissa eller tolka.

Alla avsnitt av ”Arga snickaren” följer samma recept: en man har börjat renovera, och så kör han fast och så är det verktyg ta mig fan överallt. Och i stället för att be om hjälp eller anlita proffs så börjar han på ett annat ställe i huset.

Mannen och hans partner har slutat att prata med varandra. Hon bara skäller och tjatar och han är tyst och tvär.

När teamet i ”Arga snickaren”, med den magiska Anders Öfvergård som fanbärare (Fredrik och Filip säger att han har en ”stor kuk-aura”), anländer är huset fallfärdigt av alla renoveringsprojekt. Taket är halvlagt; tegelpannorna ligger fortfarande i små högar här och var, som de lämnades strax innan lunch för tre och ett halvt år sedan.  Fasaden saknar foder, sockel saknas i samtliga rum utom i biljardrummet, och elen är livsfarlig och olaglig, så barnen får stötar och yviga frisyrer.

Och det finns ingen trappa till övervåningen, och barnen andas in isolering, och gården ser ut som hej kom och hjälp mig.

Mitt i allt detta går ett par omkring och känner sig värdelösa och funderar på att skiljas.

Anders Öfvergård, som inte alls är så arg som man kan tro, ställer väldigt raka frågor till paren i programmet: ”Varför har ni inte gjort klart? Har ni tänkt på att det här är livsfarligt? Hur länge ska ni bo så här?”

Och i nästan varje avsnitt frågar han: ”Varför pratar ni inte med varandra?”

Så vill jag att det aldrig ska bli mellan mig och min fru. Låt oss för guds skull aldrig sluta prata med varandra.

Klämmer man fyra sådana tv-säsonger på raken är det nästan lika bra som att gå i äktenskapsskola. Vi låg på soffan och slevade glass och tryckte i oss chips och skrockade åt eländet. ”Så där ska vi aldrig bli, haha.”

Sedan målade vi om vardagsrummet tillsammans.

Och det gick alldeles jävla utmärkt det, tackar som frågar. Det var bara när min fru nitade en stege på foten på mig som jag svor lite argt. Det var ju så himla onödigt. Hon kunde ju ha sett sig för lite. Och hon blev lite arg när jag visade lite för mycket hur det går till att måla. Hon ville lära sig själv.

Men vi pratade om det efteråt.

Men mest pratade vi efteråt om hur fantastiska vi hade varit tillsammans och hur fint vi hade gjort det hemma.

Så vill jag ha det resten av livet.

Kram,

Tobias

Inte ett Hollywoodslut utan en lycklig början

Kära Tobias!

Du grät inte på ditt bröllop, men det gjorde jag.

Det började direkt. Den här, allt vanligare tror jag, seden att bruden ska ledas in av sin far och överlämnas till brudgummen symboliserar något jag inte känner mig bekväm med. Så, när inte bara bruden eskorterades av sin pappa utan också brudgummen av sin mamma kom tårarna. Det var en både vacker, rörande och smått genialisk lösning.

Sen smågrät jag då och då under hela vigseln. Och jag som förstås glömt näsdukar och måste tigga till mig i bänkraderna.

Mest rörd blev jag ändå under brudvalsen. Ni var oerhört vackra och romantiska.

Men att jag skulle kunna sia om vad som väntar nu? Nä det går inte. Alla vi som tror att vi velat se uppföljaren till din favoritfilm, och se Hugh Grant och Julia Roberts ta hand om sin fina lilla bebis tror fel. Den filmen när föräldrarna vankar runt med ett barn som inte vill sova, själva sover i skift och tittar på den andre och tänker: “Sen, i ett annat liv, när jag fått sova åtta timmar, då ska jag ägna mig åt dig”, den filmen blir skittråkig. Men det livet kan vara underbart. Eller TV-serien Vänner. När alla stadgat sig finns det inget mer att säga – på TV – men desto mer i verkligheten.

Du vet precis hur det är att leva med en annan människa. Om man har ring på fingret (eller, just jag ska väl säga, om man är gift) eller inte spelar ingen roll.

Jag var ung i en tid då det inte alls var viktigt att gifta sig. När jag gifte mig hade jag aldrig varit på ett bröllop och sedan fick jag vänta 29 år på att få komma på nästa.

När A friade (eller snarare kom med ett förslag) var det mig så främmande med giftermål att jag svarade “Va! Varför det?”

Sen vigde vi oss i tingshuset i Sveg med bara två vittnen. Nästan inga visste om att vi skull gifta oss, och vi förbjöd de som visste att göra någon affär av det. Jag hade ny klänning, mascara på ögonfransarna men hade glömt fixa tid hos frissan Det enda vi behövde säga var “ja”, men jag lyckades ändå säga mitt enda ord på fel ställe. Otroligt korkat.

Lunch med vittnen, god mat och gott vin skulle avnjutas på Svegs (bästa) krog, Men se vin serverades inte vid denna tidiga timme så vi skålade i lättöl.

Jag minns ändå mitt bröllop med glädje. Bröllopsresan gick till en fantastisk fjällstuga där vi åkte skidor på alla ledder i strålandes solsken några dagar.

Inte vet jag vad som väntar er på livets väg, men jag tycker mig skymta en liten hund.

Nej inte vet jag vad som väntar er, men att ni blir lyckliga tillsammans vet jag. (Och att peripetin inte kommer att följas av anagnorisis.) Att ni kommer att upptäcka att tryggheten i en lång relation, där man känner varandra utan och innan, kan vara precis lika fantastisk som nyförälskelse. Att ljusa och mörka dagar och nätter blandas i en lång, lång rad och att man ibland behöver de mörka för att inte ta de ljusa för givna.

Inte ens några goda råd har jag att komma med. Jag är världssämst på goda råd. Men vänta bara tills ni får barn. Då kommer jag inte att kunna hålla mig. Då ska jag strö goda råd över er.

Många kramar till herr och fru Mossop
Kerstin

Sången dom spelar när filmen är slut

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar – vad det nu betyder.

Hej Kerstin!

Jag tog min mor under armen och såg henne i ögonen. Där i hennes blick såg jag ett återsken av hela mitt liv. Vi skulle snart inte längre vara varandras närmaste familj. Vi är inga knäppskallar i min familj, vi brukar vara rätt samlade, men just där höll jag på att bryta ihop. Det blev för stort för mig. Jag blev så drabbad av det allvarliga i vad vi skulle genomföra så jag behövde bli helt tom.

Du behöver inte Wikipedia för att kolla vad det där ordet peripeti betyder, sådant kan du ju. Jag som sett fler filmer än alla jag känner förutom två får falla till föga med ”Hollywoodvändningen”.

Jag undrar vad som händer efter den, för nu har jag gjort alla peripetier slash Hollywoodvändningar och är framme vid att nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, amen.

Det perfekta receptet på en romantisk komedi, romcom kallas det, är ju att två människor möts och så blir det en massa trubbel och vändningar och spring i regnet och så slutar det med att dom lever lyckliga i alla sina dagar, amen. Det där kan vi väl?

Vad händer sen?

Sådant där har jag funderat på de senaste veckorna.

Det var som att gå igenom en tunnel av människor när vi gick där på rad. Först gick tre brudnäbbar där den minsta var knappt två år och gick lite i sicksack men oväntat fort, och sedan kom jag och min mor i låg fart, och därefter kom fästmön och hennes far i ännu lite mindre fart men ändå fort, och sist så kom en tärna och en bestman som inte riktigt visste vart dom skulle sitta.

Jag försökte hälsa och nicka och vinka litegrann; så där avspänt som jag hade tänkt mig att det skulle vara. Som prins Daniel. Han gjorde det så jävla snyggt och såg så samlad ut. Det skulle vara som en get together med dom närmaste hundra människorna man känner. Du satt ju där i en av kyrkbänkarna så du kan väl vittna om hur avspänt det såg ut. Mitt huvud var som isplaneten Hoth i Star Wars: massor med snö och oväder, barometern visade på dåligväder. Jag var tvungen att rensa huvudet för att jag sett in i min mors ögon.

Du vet resten. Vi avgav våra löften. Jag stakade mig inte för att jag hade rensat huvudet. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Är det okej att rensa huvudet? Är man verkligen där då? Hade jag varit där på riktigt hade jag grinat mig igenom hela vigseln, för när jag sitter på bio och tittar på sentimental film så grinar jag inte men när jag är hemma själv och tittar på sentimental film så grinar jag. Jag grinar Ganges till sentimental film men på mitt bröllop grinade jag inte.

Och nu är filmen slut. Nu är jag gift.

Jag har läst att skilsmässostatistiken är katastrofal i Sverige men det är nog inte något för oss. Så jag undrar – vad händer nu? Du borde ju veta. Du har ju varit gift i decennier.

Vad händer nu, Kerstin?

Kram,

Tobias