Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar – vad det nu betyder.
Hej Kerstin!
Jag tog min mor under armen och såg henne i ögonen. Där i hennes blick såg jag ett återsken av hela mitt liv. Vi skulle snart inte längre vara varandras närmaste familj. Vi är inga knäppskallar i min familj, vi brukar vara rätt samlade, men just där höll jag på att bryta ihop. Det blev för stort för mig. Jag blev så drabbad av det allvarliga i vad vi skulle genomföra så jag behövde bli helt tom.
Du behöver inte Wikipedia för att kolla vad det där ordet peripeti betyder, sådant kan du ju. Jag som sett fler filmer än alla jag känner förutom två får falla till föga med ”Hollywoodvändningen”.
Jag undrar vad som händer efter den, för nu har jag gjort alla peripetier slash Hollywoodvändningar och är framme vid att nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, amen.
Det perfekta receptet på en romantisk komedi, romcom kallas det, är ju att två människor möts och så blir det en massa trubbel och vändningar och spring i regnet och så slutar det med att dom lever lyckliga i alla sina dagar, amen. Det där kan vi väl?
Vad händer sen?
Sådant där har jag funderat på de senaste veckorna.
Det var som att gå igenom en tunnel av människor när vi gick där på rad. Först gick tre brudnäbbar där den minsta var knappt två år och gick lite i sicksack men oväntat fort, och sedan kom jag och min mor i låg fart, och därefter kom fästmön och hennes far i ännu lite mindre fart men ändå fort, och sist så kom en tärna och en bestman som inte riktigt visste vart dom skulle sitta.
Jag försökte hälsa och nicka och vinka litegrann; så där avspänt som jag hade tänkt mig att det skulle vara. Som prins Daniel. Han gjorde det så jävla snyggt och såg så samlad ut. Det skulle vara som en get together med dom närmaste hundra människorna man känner. Du satt ju där i en av kyrkbänkarna så du kan väl vittna om hur avspänt det såg ut. Mitt huvud var som isplaneten Hoth i Star Wars: massor med snö och oväder, barometern visade på dåligväder. Jag var tvungen att rensa huvudet för att jag sett in i min mors ögon.
Du vet resten. Vi avgav våra löften. Jag stakade mig inte för att jag hade rensat huvudet. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Är det okej att rensa huvudet? Är man verkligen där då? Hade jag varit där på riktigt hade jag grinat mig igenom hela vigseln, för när jag sitter på bio och tittar på sentimental film så grinar jag inte men när jag är hemma själv och tittar på sentimental film så grinar jag. Jag grinar Ganges till sentimental film men på mitt bröllop grinade jag inte.
Och nu är filmen slut. Nu är jag gift.
Jag har läst att skilsmässostatistiken är katastrofal i Sverige men det är nog inte något för oss. Så jag undrar – vad händer nu? Du borde ju veta. Du har ju varit gift i decennier.
Vad händer nu, Kerstin?
Kram,
Tobias
Kulturtanten och velourkillen 
Tobias!
Som av en händelse läser jag Lord Peters smekmånad och tycker att Anna-Karin Palm i sitt efterord ger så bra svar på ”Vad händer sen?” att jag inte kan undanhålla denna klokskap (från 1935!).
”Samtidigt har hon tagit på sig en ovanligt svår uppgift, nämligen den att skildra lycklig kärlek – och dessutom hos ett gift par.” Alltså, det är för svårt för Hollywood.
”Deras föresatser att inte begränsa varandras oberoende sätts genast på prov, och de är nära att falla i äganderättens småaktiga fällor flera gånger. De klarar sig genom sin enastående ärlighet, mot varandra och mot sig själva. Och nog är det en bräcklig jämvikt alltid, ett äktenskap mitt i det oöverskådliga och besvärliga livet … Men de har också ett osvikligt bindmedel, som hjälper dem att stå raka i alla kriser: humorn.”
Jag blir bara lycklig när jag läser detta. Bättre ord på vägen kan man inte få.
Ja, det var fin det!