Kära Tobias!
Så börjar man en brevroman med självaktning. Jean Websters odödliga ungdomsklassiker börjar förstås ”Kära Pappa Långben” och den allra första brevromanen, Richardsons Pamela eller Dygdens belöning börjar lika självklart ”Kära mor och far”.
Men igen: Kära Tobias, Kulturtanten och velourkillen! Hur tänkte du då?
Jag vet att jag gillade namnet mer än du men tycker ändå det är kul att skylla på dig.
Om vi börjar med kultur. Det är möjligen en falsk varubeteckning. Jag är ingen storkonsument av kultur, men det är klart, att jobbar man på bibliotek och är ordförande i föreningen Peace & Love är det ju inte helt fel.
Däremot tant! Jag vill bestämt hävda att jag är tant endast i två avseenden.
Det första är något så otidsenligt som att jag tycker nyheter konsumeras bäst i papperstidningar. Att prasslet från tidningen vid tekoppen på morgonen mer än väl uppväger olägenheten med en dag gamla nyheter, och det måste man kanske vara tant för att tycka.
Det andra är att Twitter är, om inte ett djävulens påfund, åtminstone fullständigt bortkastad tid både att skriva och att läsa. Det enda Twitter jag stött på som det finns någon som helst anledning att följa är Sigge Eklunds, och då tittar jag ändå hellre på hans pappa hos Filip och Fredrik om jag har en stund över.
Det kan förstås bero på att jag hellre tittar på Filip och Fredrik än gör vad som helst annars om jag har en stund över.
Så nu inväntar jag våldsamma invändningar från dig, och att du försöker övertyga mig om att jag har fel.
Kulturtanten och velourkillen 