Från en liten velourfarbror

Bästa Kerstin!

Jag anar en fälla direkt här – att jag på något sätt skulle övertala dig om att du är en tant. Det där går jag inte på, glöm det!

För ordningens skull är det viktigt att påpeka att du accepterade epitetet ”kulturtant” med villkoret att jag skulle vara en ”velourkille” och inte en ”velourman”. Vadfan det nu är för skillnad på kille och man; själv ser jag mig som en liten trettiofemårig farbror med lite småkrämpor och dålig hållning.

Här tänker jag att vi måste försöka ta makten över språket (som en klok person sa på ett möte jag deltog i idag). Tant är något fint, inte fult, som du verkar antyda. Det är bra att du föder din inre tant med att sitta och prassla med tidningen om morgnarna, tycka lite illa om Twitter, och tycka att Filip och Fredrik är rara gossar. Inget att skämmas för, Kerstin!

Själv odlar jag min velourkille med omsorg. När det är tvättkväll är det puttrigt trivsamt hemma hos farbror, och jag vimsar omkring och nynnar för mig själv. Dålig stämning blir det bara när en strumpa kommit bort. Min själ går liksom lite fortare än kroppen: jag är en liten farbror, alltså det manliga könets motsvarighet till tant. Jag går alltså i otakt åt andra hållet, ger små ljud ifrån mig när jag ska sätta mig, exempelvis. ”Kille” har jag nog aldrig sett mig själv som.

Och det här med Twitter kan jag förstå, även om jag gillar Twitter. Jag hänger dock inte alls med så bra i det moderna. Idag frågade jag en yngre kollega om han installerat Whatsapp på sin Iphone. ”Det är ju skitbra, då behöver man inte hålla på och sms:a!” sa jag fascinerat. Han skrattade med illa dolt hån. ”Och det är gratis också ju”, fortsatte jag, intet ont anande, ”ja, förutom att man måste ha tillgång till 3G.” Då vek han sig dubbel, den jäveln.

Man måste vara ungefär tio-tjugo år yngre än jag för att fatta varför det där är så roligt. Själv begriper jag det inte riktigt, men jag förstår att jag blir kallad farbror.

Vad ska vi heta då? Kulturfarbrorn och velourtjejen?