Klippmoskén verkar komma med på alla foton, om man så fotar med ryggen mot

Min avund när jag ser att du jobbar från Jerusalem och min längtan dit! Orättvist! Trots att jag under senaste resan bestämde mig för att aldrig åka igen ångrade jag mig direkt jag kom hem och åker i vår och kanske i sommar.

Hur har detta land kunnat ta en så stor del av mitt hjärta i anspråk?

Ett land där man inte för en minut får glömma världens mest olösliga konflikt, där likhet inför lagen inte gäller. Ett land där det finns föräldrar som uppfostrar sina barn till att hata istället för att älska, där kvinnoförtrycket är stort både bland ultraortodoxa judar och i en del muslimska grupper. Ett land där många bor i flyktingläger fortfarande i fjärde generation – där man bor i dessa läger både för att man blivit fråntagen sitt hem, men också som en sorts palestinsk gisslan. Utan flyktingläger, inget FN-fokus.

Så varför denna förälskelse?

Det enklaste svaret måste vara tryggheten jag känner där. Jag tror att jag någon gång beskrev det som att det inte gör något om man råkar ta bussen i fel riktning. Det blir bara roligare.

Och människorna. Att av medpassageraren på bussen få höra om ett levnadsöde. Att av någon i hotellpersonalen eller av kyparen på restaurangen få höra om framtidsdrömmar. Att munhuggas med taxichauffören som försöker skörta upp en, men med glimten i ögat. Att av souvernirförsäljaren bli välkomnad som en kär vän. Att komma till Versavee  där de känner igen min röst innan de ser mig. Finns inget ställe i Borlänge där det skulle kunna hända.

Det där med ficktjuvar fick jag dessvärre lära mig försent. Så här gör du. Haffa honom (det är definitivt en han) och tag hans id. Gör ingen polisanmälan. Tala om var han kan hitta dig om en timme och vänta två. Möjligen får du aldrig se honom och plånboken igen men vad har du att förlora? Du får ju inte se honom eller plånboken om du polisanmäler heller. Det här funkar bara om tjuven är palestinier (och det är han). Palestinier har mycket svårt att klara sig utan id så det finns en stor chans att han kommer. Då byter du plånbok mot id och kanske du ger honom lite pengar också (ingen är ficktjuv av egen vilja och du har ju så mycket mer än han) och allt är frid och fröjd.

Förväntar mig nu många berättelser från ditt liv i Jerusalem, och snälla Tobias, tag med dig fästmön och leta rätt på ett nytt stamhak åt mig. Taybehn är inte så viktig, men personalen och miljön. Vill inte känna mig helt vilsen i vår.

Skyll dig själv. Det blev inget om kultur den här gången heller.
Kram

Jerusalem. Åh, denna märkliga stad!

Hej Kerstin! Det var ett tag sedan. Jag sitter just nu, när jag skriver detta, i vår gemensamma favoritregion: Mellanöstern. Jag ska jobba härifrån i perioder då och då, för min fantastiska arbetsgivare Bilda och vårt fantastiska Swedish Christian Study Centre. Från öknen blåser kalla vindar in i gränderna i Jerusalems gamla stad. Ljuset är vasst och blekt. Där jag sitter kan jag sträcka på halsen och se de tre stora monoteistiska världsreligionerna samla sina helgedomar, på en yta inte särskilt mycket större än Borlänge.

Ja, du vet ju hur det är här. Böneutropen, kyrkklockorna, polissirenerna, månglarnas lock i basarerna: allt detta oväsen. Samtidigt som det är ganska tyst och lugnt just nu mot hur det brukar vara här, det brukar ju vara värsta cirkusen. Det pratas om att det ska snöa i helgen: en stor händelse i den här delen av världen. Och med mer dämpade röster: en skolbuss och en lastbil, en sorglig olycka i Ramallah igår, åtta barn döda.

Baren Versavee, som du älskar så mycket, är igenbommad. Den där platsen där du och jag lärde känna varandra för vad som känns som en evighet sedan, fastän det bara var 2010. Kanske är det en ombyggnad som spårat ur lite med tillstånd och sådant, du vet, det där krångliga när palestinier ska göra något; bygga ett hus, dra en ledning, sätta upp en skylt.

Jag älskade omedelbart lägenheten vi bor i (men kanske mest för att min fästmö finns i den, i bemärkelsen att hemma är där hon är, oavsett hur de fysiska omgivningarna ser ut). Arabisk, med välvda tak som man klätt in med vitmålad masonit och dragit kablar över lite hur som helst, en dusch där golvbrunnen är placerad på golvets högsta punkt och kaklet uppslängt lite på en höft, en ytterdörr som man kan kliva rakt igenom om man vill, puts som vittrat och fallit bort i stora sjok, och åter: kablar, kablar, kablar. Allt höftat och trivsamt. Jag kan se männen som gjort jobbet. Greja lite, så ringer telefonen och ett nytt jobb är på gång, och de ser sig omkring och rycker på axlarna och säger till varandra: ”Ja, här är det ju klart så …”

Men med lite tyger, målarfärg och en sväng i basarerna så ska det nog bli riktigt trivsamt. Jag minns en gång i Kina när jag och en bror blev erbjudna att dela rum med en biodling. Massor av pengar skulle det kosta, och ingen toalett eller dusch fanns det, bara massor av bin som anföll oss medan vi förevisades rummet av en liten tant som förstås inte kunde ett ord engelska.

I Mellanöstern verkar insekterna sova just nu så inga kryp syns i lägenheten.

Inga fåglar ser jag heller. De kanske har blåst bort i stormen.

Ah, äh, i all korthet bara. Nu ska jag ha mig en lunchfalafel.

Kram!

Men när jag frågar om din bild av bibliotekarien är det inte en expert på informationssökning du tänker på. Inte en besjälad barnbibliotekarie. Inte någon som skapar en mötesplats och en arena för deltagarkultur. Inte ens en modern bibliotekarie som jobbar hårt med att marknadsföra biblioteket via sociala medier och är fullständigt insatt i det digitala samhällets alla aspekter. Nä, du tänker på en dömande person (troligen inte ens bibliotekarie) som skrämt iväg dig.

För några kronor! Nä vet du vad!

Men det kan jag säga, det är ditt dåliga samvete som spelat dig ett spratt! Eller också har du inte varit på bibblan sedan 1935.

1.  Vi vill ha tillbaka böckerna. Så att andra kan få låna dem. Förstått? Vi älskar alla som återlämnar sina lån.

2. Man skulle kunna tro att bibliotekarier är ett ordentligt och ordningsamt släkte, men inget kunde vara mer fel. Vi är slarviga och glömmer också att lämna tillbaka våra lån i tid. Gissa hur mycket böcker vi släpar hem som vi inte hinner läsa. (Däremot är vi himla bra på att systematisera och ordna saker hierarkiskt, men det har mycket lite med ordningssinne att göra.) Så vi har full förståelse för att du också glömmer.

Dömande blicken! Nä vet du vad!

3. Det vore alla bibliotekarier främmande att skrämma bort en enda låntagare när vi nu kämpat för att få er till biblioteket. Du är så välkommen.

4. Gå nu bara snällt till ditt bibliotek och betala dina skulder och alla kommer att älska dig.

Kul att du lät dig skrämmas av Sendak när du var liten. En av världens riktigt stora. Den förste att få ALMA-priset, litteraturpriset som instiftades till Astrid Lindgrens minne. En annan ALMA-pristagare är Tamerinstitutet i Palestina som gör otroliga insatser för palestinska barns läsupplevelse. Kanske kommer du ihåg att jag besökte dem under vår gemensamma resa.

Inser att mycket förändrades mellan tidigt åttiotal och sent nittiotal. För att bli sådär härligt rädd som du blev av vildingarna krävdes för barnen födda på nittiotalet tavelspöket i Ghostbusters.

Med vänlig hälsning

Kerstin

Boooo!

Hej!

Bibliotekarier, ja. Jag minns när jag var så liten att jag hade lugg (alla på 1980-talet hade lugg; massor av lugg). Jag nådde knappt upp med luggen till lånedisken på Kumla bibliotek. Det låg ett par trappor upp i Folkets hus, sådana där spiraltrappor i ett ekande trapphus som luktade rök, för det fanns något café någonstans, oklart var, där folk satt och bolmade över kaffekopparna. Hissen hade runda knappar och krånglande mekanik, så lika ofta tog jag trapporna upp och sneglade ner i avgrunden mellan stålgallrets spjälor. Däruppe fanns två avdelningar: barnavdelningen, som låg till höger, och vuxenavdelningen, som låg till vänster. De båda avdelningarna hade lånedisken som en vattendelare – och om jag nu inte minns alldeles bort i tok var vuxenavdelningen absolut förbjudet område för barn.

En av de första böckerna jag lånade var Maurice Sendaks ”Where the wild things are”. Monstrena skrämde så att huden knottrade sig, men det var en förtjusande skrämsel, som kittlade fantasi och skaparlust  snarare än närde mörker och dåligheter. Så fastän jag var så rädd för mörkret låg jag ändå i sängen hemma och fantiserade om att ha mitt alldeles eget monster, som var stort och farligt men ändå ville vara min bästa kompis.

Jag kommer inte ifrån att det värsta jag vet med er bibliotekarier är den dömande blicken när man kommer försent tillbaka med en bok. Det är sådant dåligt samvete som fått mig att undvika bibliotek genom åren. Några kronors förseningsavgift var en hel förmögenhet för mig när jag var liten och hade lugg och räknade varje krona i antal tuggummi man kunde köpa för den (två stycken). Idag har jag en skuld till stadsbiblioteket och Hornstulls bibliotek. Den skulden är tio månader gammal. Böckerna är tillbakalämnade sedan gammalt men jag fattade aldrig var man betalade och vågade inte fråga. Det ligger två mejl i min inkorg och anklagar mig; jag ser dem varje dag men är oförmögen att göra något åt det.

Alla mina förehavanden med bibliotek har slutat med att jag fått en skuld och inte gått tillbaka. Allt detta är mitt fel, förstås. För när jag väl är på bibliotek är jag där för att låna en bok. Men så ser jag en till som jag också vill läsa, och en till, och så går jag därifrån med en hel foliant. Knäppt! Det hinner man ju inte läsa på en månad! Och fastän man kan låna om, eller läsa dem i tid, så blir det aldrig så. Jag lämnar tillbaka dem tre månader för sent och har då bara läst en av böckerna.

Det är lite synd och tråkigt att jag ska känna så, för annars blir jag bara varm i magen av bibliotek. När jag var så liten att jag hade lugg var det någon på biblioteket som insåg att jag var redo för ett vuxenlånekort. Mamma? En bibliotekarie? Så jag gick där mellan vuxenavdelningens hyllor, som gick ända upp i taket och till idéhimlen, och lyssnade på tystnaden, och valde omsorgsfullt ut böcker som jag var alldeles för liten för att begripa. Och när jag läst ut dem och väl lämnade tillbaka dem kostade dom mig en hel förmögenhet i tuggummi.

Någonstans var det ändå värt det. Och titta på mig nu – jag är ju till och med god vän med en bibliotekarie!

Så en rak fråga: vad tycker ni egentligen om oss som lämnar tillbaka böcker sent?

Kram!

Och visst har du rätt i att fotboll inte är kultur. Precis som skogspromenader, upphittade “hundar” och mikrovärmda köttbullar inte är det. Men jag fick chansen att tipsa dig och Joakim om en bortglömd författare, Per Wahlöö. Bortglömd förresten – Piratförlaget ska återutge hela hans och Maj Sjöwalls Roman om ett brott, det vill säga dekalogin med Martin Beck i huvudrollen i höst.

Kanske var det tanten i mig som tittade fram.  - Jaha, en ny person att lära känna. Vad kan han vilja prata om? Jomen se, han gillar idrott. Det gör jag också. Då pratar vi lite om det. Tanter tar gärna ansvar för att hålla konversationen igång. Och vi kunde faktiskt inte prata om dig hela tiden.

Tanten i mig blir också lite bekymrad av din (fina) bild och ditt (fina) inlägg trots att jag vet att din situation är annorlunda nu och att jag är så glad för det. (Faller jag möjligen på eget grepp här, jag som ivrigt och kanske fåfängt hävdar att jag inte är tant.)

Vad som däremot gör mig mycket lycklig är förstås ert förestående bröllop. Klart vi kommer. Det skulle jag aldrig vilja missa. Och du får lov att berätta om varje steg i planeringen för mig som aldrig varit på något bröllop. Det vill säga, jag är ju gift själv, så ett har jag varit på och det berättar jag om när du berättat lite om ditt.

Jag tror inte att du läser deckare, men Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott är fantastiska tids- och samhällsskildringar som har mycket lite med dagens Beck-filmer att göra. Så läs ändå!  Kära nån, ser att samtliga böcker är utgivna innan du föddes!

Apropå lästips och böcker jag prackar på dig. Vilken är den spontana bild du får i huvudet när du hör ordet bibliotekarie? Är det fortfarande en kvinna med knut i nacken och glasögon som säger hssj? Är det en man med skägg, glasögon, kofta och sandaler? Någon som tvingar på folk böcker och sedan står i biblioteksdörren och förhör passerande om läsupplevelser och litteraturtolkningar?

Vi som jobbar på bibliotek har förstås kämpat för att förändra den här bilden, och det med viss framgång. Numer skrivs det romaner om sexiga bibliotekarier, det görs äventyrsfilmer med bibliotekarien som hjälte, tv-serie med bibliotekarien som skurk, biblioteken utses som det allra bästa raggningsstället och det förekommer till och med modereportage i bibliotekariestil (då håret naturligtvis är utsläppt men glasögonen är kvar).

Själv gillar jag skarpt när någon av mina kollegor inte blir insläppt på krogen – eller ännu mer när kollegorna blir insläppta på krogen och möter våra besökare och deras förvåning över att vi är som vanligt folk.

Men en sak ska vi uppenbarligen akta oss jävligt noga för. Och det är att vara ironiska och självironiska. Vi förväntas ta oss själva på allra högsta allvar, inom våra egna led.

Bloggen “Arga bibliotekstanten”, som beskrev vardagen på bibliotek så pricksäkert (och elakt) att man på i princip varje bibliotek i Sverige gått runt och sneglat på kollogerna och trott att det var ens eget bibliotek som beskrevs, lades ner efter svidande kollegial kritik.

Även DNs spalt Fråga bibliotekarien har utsatts för skarp kritik från bibliotekarier.

Ändå, att DN har en sådan spalt i lördagstidningen är ett trendbrott. Men är den oerhört rolig eller oerhört oetisk? Läs själv svaren på frågor som “Var hittar jag smaskig kärlek?”, “ Vad väljer ni bort som läser mycket?” eller “Måste man läsa presentböcker” och bilda dig en egen uppfattning.

Och det är nu jag äntligen kommer till saken. Undvik dessa svar om du får en bok av mig, för då vet jag att du inte läst boken:

Svensk prosa. Du säger: ”Dialogen i den dysfunktionella kärnfamiljen är sårig och full av förtvivlade försök.”
Utomeuropeisk prosa. Du ropar: ”En kokande kittel, en myllrande basar, en färgstark fresk!”
Amerikansk samtidsskildring. Du mullrar: ”En ’Krig och fred’ för 2000-talet.”
Diktsamling. Du viskar. ”Språket häpnar inför tingen – och för ett samtal med dem.”
Bok från litet förlag. Du sluddrar- ”Krossa Bonnier­tyranniet.”
Deckare. Du konstaterar. ”Jävla spännande, alltså”, och övergår snabbt till att hylla Anders Borg.

Kram
Kerstin

Velourkillen. Lite inne i akvariet ett tag men nu tillbaka.

Jag förvrängd i en spegel. Ja, du vet, jag har ju varit lite under isen de senaste månaderna. Jag såg väggen men klev aldrig igenom den. Sprang rakt mot den, rusade som ett lokomotiv. Som de två tomaterna på gatan. Jag stod och ropade men fick inte in alla getterna i fållan – jag stressade runt som en galen hund. Jag var den där karln som högg ner alla träden på berget.

Jag märkte att jag stod där och pratade i tomma liknelser, sådana där som inte betyder något och som bara farbröderna och tanterna använder i samtalen utanför ICA och Coop. Jag var tom och innehållslös. Jag förvrängd i en spegel.

Till slut orkade jag inte längre.

Och det var då som Joakim fick ta över en stund, medan jag drog mig undan ett slag. Jag läste förstås alla era roliga inlägg. Något höjde jag på ögonbrynen när ni började prata sport, och undrade vad fan det hade i en kulturblogg att göra. Men kan Ernst Brunner sitta i en VM-studio så kan väl kulturtanten prata fotboll. (Det tyckte jag också var ditt roligaste brev till Joakim, när du berättade om er Sydamerika-tripp. HAHA!)

Själv har jag haft tråkigt, tackar som frågar. Dr Igor sa att jag skulle ha tråkigt, så det var vad jag ägnade mig åt i några veckor medan kroppen och själen läkte ihop.

En del var jag i Göteborg och stegade igenom alla rummen på konstmuseet (bilden ovan är därifrån). Fint. Men finare är deras sjöfartsmuseum, för där kan man stega igenom hela historien från när Gustav II Adolf fick idén att anlägga en stad och genom alla århundraden. Och på bottenvåningen kan man stå och titta på muränan; vilande i baguetteform bakom stenrev. Man kan verkligen se vilka dystra tankar den tänker.

Eller om det var jag som projicerade mig själv på det arma kräket.

En del var jag i Örebro, och lite i Norrköping på nyår, men mest har jag varit i Stockholm.

Och tänkt en hel massa mycket på varför jag, som ju har allt en människa kan drömma om, kände mig så förvrängd och tom när det var som mörkast.

Och så har jag friat, och hon sa ja, så vi gifter oss i sommar! Hoppas att du och A kan komma!

Jag tänker att vi kanske börjar om i det här samtalet helt.

Vad ska vi prata om? Har du läst Alen Carrs sluta röka-bok? Jag har läst hundra sidor nu och börjar bli livrädd, för jag måste ju sluta röka (igen) när jag läst ut den.

Kram!

Du har fått vänta ett tag på det här svaret, andra grejer kom emellan, men klart vi måste avsluta regissörssamtalet. Och kanske också Tobias har lust att kasta sig in i det.

Sofia Coppola gillar även jag. Tycker dessutom att det är en härlig revansch hon tar på sina belackare från den utskällda skådespelardebuten.

Som du redan sett är min filmsmak rätt mainstream med ett och annat riktigt bottennapp. Velourkillen blev tydligt chockad och bestört av min smak men du har varit vänlig nog att inte håna mig det minsta. Så, här kommer mina, kanske inte på något sätt sensationella, favoritregissörer. Det dröjer nog innan jag får höra dina reaktioner här på bloggen, men kanske ses vi i sommar.

Luis Buñuel: Jag har haft ett till-och-från förhållande med surrealismen sedan jag var ung. En av mina första stora konstupplevelser var en Dali-utställning på Moderna i tidernas begynnelse. Buñuels Den andalusiska hunden är ett av surrealismens största verk, även om den är så äcklig ibland att man måste blunda. Det är förresten den filmen som inspirerat Pixies till låten Debaser. (Avdelning onödigt vetande, men jag var på Debaser Slussen igår. För första gången.)

Belle de jour är ett mästerverk med en av världens mest speciella skådespelerskor, Catherine Deneuve, i huvudrollen. Har du inte sett den måste du göra det. Borgarklassens diskreta charm har jag inte sett på mycket länge, men jag tror att den också står sig.

.

I mitt fall innebär det att inlägget jag skriver nu blir mitt sista för den är gången. Tobias är strax åter i rampljuset. Så först och främst låt mig bara säga hur roligt jag tycker att det har varit att få brevsamtala med dig, och att jag hoppas få göra det igen vid ett annat tillfälle (även om jag då hoppas att jag vikarierar för Tobias av trevligare skäl än att han är sjuk).

Du undrar om filmregissörer. Ett kärt ämne för mig! Jag har oftast större kärlek och respekt till regissörerna än skådespelarna, om man nu nödvändigtvis får för sig att se ett motsatsförhållande mellan dem. Jag säger inte att de här tre är mina toppfavoriter (för jag har bergis glömt nån jag inte tänkt på), men det är tre stycken filmregissörer jag verkligen gillar av olika skäl.

Kevin Smith - Hans filmer kan stundom vara lite fåniga. Men som person och som kreativ kraft visar han en älskvärdhet i sina filmer, en attityd som så ofta förtydligar att vem som helst kan göra film om de bara vill. Det går igen i hans föreläsningar, via hans Twitter-användare och i hans egna poddradiosatsningar; hur han är en vanlig kille som sliter hårt för att underhålla sina fans. Och det är så rörande hur han verkligen sätter sina fans i fokus och verkligen bryr sig om dem. “Jag vill ha en dialog med mina fans, filmerna var en sorts dialog och nu kan jag ha den även i andra kanaler”, sa han i en intervju (citerad fritt ur minnet) jag läste. Han menade att filmerna är sekundära i det han gör idag. Om inte annat är hans inställning ett rungande bevis för att även etablerade kulturskapare kan hålla liv i sitt varumärke i ett föränderligt medielandskap.

Sofia Coppola – Hon lyckas så oerhört fint med anslaget i sina filmer, även om de kanske inte alla gånger är exemplariska från start till mål. men jag är, som alla andra verkar vara, särskilt förtjust i “Lost in translation” (en av mina absoluta favoritfilmer) där hon så tydligt modellerat Bill Murrays karaktär just efter Bill Murrays sätt att vara skådespelare på (tror hon skrev rollen exklusivt för honom). I “Lost in translation” kommer hon så nära både Murray och Scarlett Johansson, och presenterar något så fint mitt i gränslandet mellan dokumentärt och spelfilm utan att för den delen rinna över på endera sidan. Att hon fått Kevins Shields att tonsätta filmen är för övrigt en kolosallt trevlig bonus.

Wes Anderson – Av det enkla skälet att han gjort åtminstone tre filmer (“Rushmore”, “The Royal Tenenbaums” och “The Darjeeling Limited”) som hamnar på min topp 20-lista över bästa filmer jag sett. Men fan, alla hans filmer är bra. “Bottle Rocket” är asrolig. “The Life Aquatic with Steve Zissou” också. Han hittar det sköra och berättar det stramt utan yviga. Jag älskar sånt.

Well, there you have it! Kontra gärna med tre favoritfilmscener i ett kommande inlägg, så hörs vi vid ett senare tillfälle.

Kram!

/J.

Ja det stämmer så väl det du skriver på Totalfotbollsbloggen. Det finns någon sorts likhet mellan, jag tänkte skriva unga män men det är inte korrekt, människor som beter sig som ligister på fotbollsmatcher, rasistiska idioter och de som går på krogen i avsikt att slåss.

Jag går inte längre på fotboll och krogen har jag lämnat långt innan bråken börjar, men SD ser jag mycket av i Borlänge. Här hade SD mycket stora framgångar i valet och även Svenska motståndsrörelsen är aktiv. Jag ser hur klimatet förändrats efter senaste valet. Vänner som får bilen fullristad med hakkors, vänner som får kommentarer om att “åka tillbaka dit du kom ifrån”, vänner som inte törs röra sig i vissa områden då det är mörkt. Det var inte på det sättet före valet.

Och igår tänkte jag mycket på om mina värderingar duger som svenska i SDs ögon? Nog inte.

Men det jag tycker är riktigt otäckt är, precis som du skriver om dem som accepterar och försvarar huligankulturen, alla de vanliga människor som plötslig efter valet kan uttrycka främlingsfientliga åsikter utan vidare vid fikabordet. Efter SDs valframgångar har jag i vardagen hört åsikter som jag aldrig hört tidigare från bekanta, arbetskamrater, biblioteksbesökare och i överallt i det offentliga rummet.

En infekterad moskédebatt här i Borlänge avslöjade fördomar, okunskap, hat mot och rädsla för muslimer, åsikter och känslor som jag inte visste fanns.

Nej, det här gör mig dyster och upprörd. Samtidigt känns det inte som att huliganerna egentligen har något med kärlek till fotboll att göra eller att rasismen har någon grogrund i det långa loppet.

Mest av allt undrar jag över de retoriska greppen man använder för att försvara de mörka och samhällsfarliga delarna av supporterkulturen. Hur man talar om det som någonting acceptabelt, som något vi får lära oss att leva med, att det är “passion” och att det därför ska få vara okej att slåss med knivar och sjunga och skandera vedervärdiga saker.

Vi är ju arrangörer båda två.

Hur länge skulle vi i vårt skrå överleva om publiken framför en Tomas Ledin-konsert kastade smällskott på någon av hans studiomusiker? Säkerhetsnotan skulle inte läggas på skattebetalare och arrangören till spelningen skulle med största sannolikhet bli åtalad.

I fotbollens namn har vi däremot gjort knallskotten och bögramsor och kvinnoförnedringen till något vardagligt som avfärdas av medialt starka twittrare, somliga tidningskolumnister och alldeles för många supporteranslutna semikändisar.

Män i grupp är det vidrigaste jag vet.

Okej, det där var kanske inte så väldigt positivt och glatt inlägg. Men ämnet har tyngt mig så väldigt mycket det här året och jag har så ofta hamnat i situationer där frågan diskuterats både på bra och riktigt usla sätt. Och det gör att jag ibland skäms över att säga att jag älskar fotboll och att jag verkligen, verkligen också älskar den delen av supporterkulturen som är vacker och mäktig och fantastisk.

Kram,
J.